Efter att ha arbetat med barn och kvinnor som blivit utsatt för sexuella övergrepp i ca tio års tid, har jag mer och mer förstått hur skrämmande dålig kunskapen är bland väldigt många människor och institutioner i vårt samhälle. Så därmed bestämde jag mig för att göra en kunskapsblogg i ämnet.

De senare åren har jag även arbetat med förövare inom detta område, dels för att se om man kan minska något på detta fruktansvärda brott genom att en del förövare kan komma till insikt över att de övergrepp som sexualförbrytarna utför, skadar offren på ett oerhört djupt plan, men även för att för att förstå deras perversa värld så gott det går, för att kunna hjälpa offren till att bli överlevare.

Efter att ha mött och sett hur svagt rättssamhället är när det gäller sexuellt utnyttjade och misshandlade kvinnor så kände jag att jag måste försöka göra ytterligare något mer för att upplysa samhället i detta ämne.

Ofta får vi höra att om vi misstänker att ett barn kan vara utsatt för övergrepp, så bör vi anmäla detta, eller att offret tar mod till sig och anmäler brottet själva. Detta låter mycket enkelt, det låter också som om barnets problem skulle förändras. Så är dock inte alltid fallet!

Jag vill börja med att citera ett stycke i Västerbotttens-Kuriren som jag tycker beskriver utsatta barns trygghet i rättsväsendet på ett slående bra sätt:

Torsdagen 26 november 2009

Göra polisanmälan är inte alltid en självklarhet. Anmälaren är nämligen helt beroende av att kunnig och intresserad polis- och åklagar personal tar sig an ärendet på ett proffsigt sätt. Detta är absolut ingen självklarhet. Tar sig fel personal an ärendet slutar det i att ett eventuellt åtal mot gärningsman ogillas i domstol. Därmed har anmälaren förlorat för alltid. Gärningsmannen har segrat och samhället har misslyckats lagföra den skyldige. Alltså en icke önskvärd samhällsutveckling.